Eurovision: Ett porträtt på 20 låtar

Planetens största live-event utanför sportens värld firar sitt 70-årsjubileum i Wien. Här presenterar vi den otroliga berättelsen om Eurovision Song Contest, ett favoritspektakel när det kommer till originell musik, kulturell mångfald och diverse skojigheter.

Eurovision Song Contest är idag officiellt den äldsta internationella musiktävlingen som sänds på tv varje år. Den beställdes ursprungligen 1955 av den nyetablerade Europeiska radio- och TV-unionen (EBU) som ett experiment med direktsändningar över internationella gränser. Den första tävlingen ägde rum i Schweiz den 24 maj 1956. Då hette den Grand Prix Eurovision de la Chanson Européenne och deltagarna var Belgien, Frankrike, Tyskland, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Schweiz. Tävlingen sändes i endast tio länder, men under de följande åren har evenemanget expanderat och utvecklats. Totalt har över 1 700 låtar från 52 nationer medverkat, inklusive några av de mest inspirerande, minnesvärda och – stundtals – bisarra ögonblicken i musikhistorien. Även om Eurovision är ett opolitiskt evenemang har internationella relationer en oundviklig inverkan på hur varje nation väljer att fördela sina ”douze points” – de maximala tolv poängen – och fansen har lärt sig att omfamna de pågående rivaliteterna och allianserna som en del av charmen med Eurovision. Redan 1965 hade tittarsiffrorna passerat 150 miljoner och Eurovision har sedan dess fungerat som en språngbräda för några av världens största stjärnor. Abba är såklart tävlingens mest anmärkningsvärda framgångssaga. Kvartetten var praktiskt taget okända utanför Sveriges gränser innan de tog hem segern med upplyftande ”Waterloo” 1974, och blev så småningom en av tidernas bäst säljande akter med ett eftermäle som inkluderar ett eget museum, en långkörare i West End och en banbrytande virtuell konsertupplevelse. Exponering i Eurovision hade en liknande effekt på den kanadensiska stjärnan Céline Dions karriär. Blott 20 år gammal vann hon tävlingen för Schweiz 1988 med den suggestiva balladen ”Ne partez pas sans moi”, vilket banade väg för ett internationellt erkännande. Men tävlingen har också lockat till sig sin beskärda del av redan etablerade artister, som när den italienska popmaestron Toto Cutugno överraskade med vinnarlåten ”Insieme: 1992”, en ballad som hyllade Europeiska Unionen. Tävlingen har lösa gränser – Israel, Marocko och Australien är bara några länder utanför Europa som har deltagit genom åren. Och artister får representera vilket land de vill oavsett nationalitet, vilket har resulterat i några oväntade framträdanden från internationella profiler. 2021 kom San Marino på 22:a plats med ”Adrenalina”, ett samarbete med den amerikanska rapparen Flo Rida som dök upp på finalframträdandet i Rotterdam i egen hög person. Även om det inte finns några garantier kan ett redan känt ansikte ge länder en fördel när det kommer till i synnerhet tittarnas röster.

69 tävlingar har resulterat i 72 vinnare (1969 blev det oavgjort mellan Storbritannien, Spanien, Frankrike och Nederländerna) – och en handfull av dem finns för alltid i folkets minnen. Johnny Logans tårdrypande ballad ”Hold Me Now” från 1987 gav den irländska singer-songwritern en plats i historieböckerna som den första artisten att vinna tävlingen två gånger – första segern kom 1980 med ”What's Another Year”. Logan skrev så småningom ”Why Me?” till Linda Martin 1992, vilket säkrade Irlands fjärde av totalt sju segrar till dags dato. De ledde maratontabellen i 27 år, innan Sverige tangerade rekordet 2023 med vår egen dubbla vinnare Loreen. Det lär ta ett tag för de andra länderna att komma ikapp – Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien har fem segrar vardera – men det finns fortfarande milstolpar att nå. För Duncan Laurence, som representerade Nederländerna med den mäktiga popballaden ”Arcade” 2019, var segern bara början. Låten blev viral på sociala medier året därpå och populariteten hängde kvar fram till 2021 då den blev det första Eurovision-bidraget att samla över en miljard streams. Men det är inte bara siffror och statistik som får tävlingens vinnare att sticka ut. Vissa resonerar på ett kulturellt plan, som Österrikes segerlåt ”Rise Like a Phoenix” från 2014. Artisten Conchita Wurst, en skäggprydd dragqueen, blev en symbol för framgång i kampen för hbtqi-personers rättigheter. Andra akter trollband publiken genom nyhetens behag, som de finska vinnarna Lordi från 2006. Rockbandets kombination av hårda gitarrer, monstruösa scenkostymer och riklig pyroteknik var nog för att göra deras ”Hard Rock Hallelujah” till ett av tävlingens mest minnesvärda framträdanden.

Det excentriska är inpräntat i Eurovisions dna. För varje öm ballad eller euforisk danslåt finns minst en uppseendeväckande avstickare till det udda och märkliga. Tyvärr tog sig inte John Morrisons handdocka Dustin The Turkey hela vägen till final 2008. Men semifinalframförandet av ”Irelande Douze Pointe” – med Dustin i en kundvagn klädd i irländska flaggor – gjorde ett intryck oavsett. Enligt utsago ska publiken i Serbien, där tävlingen hölls det året, ha buat ut låten. Kritik riktades även mot Donatan & Cleos ”My Słowianie”, Polens bidrag från 2014, som inkluderade bakgrundsdansare i folkdräkter varav en kärnade smör. Det ekivoka framträdandet höjde ett och annat ögonbryn då, men lockade snarare till skratt vid 2023 års evenemang. Då var Storbritannien värd å Ukrainas vägnar, och tv-personligheten Mel Giedroyc kunde ses återskapa ögonblicket i bakgrunden av ett segment presenterat av Hannah Waddingham. Sébastien Telliers framträdande i Belgrad 2008 nådde nya höjder, inklusive en refräng framförd av bakgrundssångare som imiterade hans karaktäristiska look med peruker, glasögon och skägg. Den fyndiga, otroligt kreativa fransmannen kom in på scenen i en golfbil och andades in helium från en uppblåsbar jordglob för att nå önskad tonhöjd. Chockfaktorn i några av Eurovisions mer okonventionella bidrag står i kontrast mot uppskattningen som andra får. Inte ens en global pandemi kunde dämpa charmen i Islands bidrag från 2020, ”Think About Things” av Daði Freyr. Låten var segertippad innan organisatörerna tvingades avbryta tävlingen för första och förhoppningsvis sista gången. ”Think About Things” lyckades ändå dominera tiden i karantän med en viral danschallenge inspirerad av bidragets udda koreografi.

Överlag är Eurovision sin egen lilla bubbla av musik som i princip utgör en egen genre, men flera låtar har genom tävlingens historia nått längre och blivit tvättäkta hits. Låtar som ”Satellite” med Lena Meyer-Landrut, Tysklands vinnarbidrag från 2010, växte sig populär hos publiken och sålde över en miljon exemplar bara i Europa. Loreen, som vann 2012 med sin dansanthem ”Euphoria” och igen 2023 med den maffiga kärlekslåten ”Tattoo”, har omsatt sina segrar och hyllningar till ännu fler kommersiella rekord. Andra låtar har resonerat hos grupper som inte vanligtvis exponeras för Eurovision. Domenico Modugno kom bara trea för Italien 1958 med ”Nel blu, dipinto di blu”, men låten intog förstaplatsen på amerikanska singellistan och är ett av tävlingens mest framgångsrika bidrag någonsin. Året därpå vann Modugno både årets album och årets låt vid den första Grammy-galan. Låten, mest känd som ”Volare”, har tolkats av hundratals artister inklusive Dean Martin, David Bowie och Barry White. Just Italien har fått ytterligare global uppmärksamhet på senare år tack vare sitt vinnarbidrag från 2021, Måneskins ”ZITTI E BUONI”. Gruppens karriär fick en rejäl skjuts som tog dem till festivaler som Coachella och Glastonbury, och 2023 nominerades de till en Grammy för årets nya artist.

Sedan dag ett har Eurovision förändrat otaliga artisters liv. Men tävlingens riktiga styrka ligger i dess unika förmåga att förena människor med hjälp av musik under en vecka varje år. Organisationens grundläggande värderingar kring mångfald och inkludering har gjort tävlingen populär bland flera minoritetsgrupper. Inte minst hbtqi-fans och -artister, som har känt sig välkomna i tävlingen ända sedan 1961 när Jean-Claude Pascal vann för Luxemburg med ”Nous les amoreux”. Texten i den olyckliga kärlekslåten var varsamt tvetydig, men Pascal, som hade tvingats att dölja sin sexuella läggning på grund av rådande attityder, avslöjade senare att den handlade om ett förhållande mellan två män. Eurovision fick ytterligare en homosexuell vinnare 1997 – Katrina Leskanich från Storbritanniens bidrag med Katrina and the Waves. Året därpå blev Dana International som representerade Israel den första transpersonen att vinna tävlingen, och den första vinnaren som öppet identifierade sig som hbtqi. Om vi spolar fram till 2024 sjöng Schweiz representant Nemo öppet om sig själv i ”The code”, och blev därmed Eurovisions första icke-binära vinnare. Tävlingen har också varit en plattform för subtila budskap om motstånd mot våld och orättvisor i låtar som Jamalas ”1944”, Ukrainas vinnarbidrag från 2016. Organisatörerna håller sig politiskt neutrala precis som Olympiska Spelen – låtar med explicit politiska texter är inte tillåtna, men i takt med att världen blir allt mer polariserad har Eurovision konsekvent accepterat utmaningen att förena människor. Det självklara i tävlingens uppdrag är så tilltalande att många länder utanför Europa har tagit till sig den, inklusive Australien som bjöds in permanent 2016 och samma år kom tvåa med Dami Ims ”Sound of Silence”.