The Chronic formades av gatulivet, bitterhet och G-funk – det sistnämnda var en hiphopsubgenre som Dr. Dre hade skapat genom att optimera några av de funkigaste och mest innovativa sounden från sina tonår. Och ovanpå de omarrangerade mästerverken? En samling för tiden fortfarande unga men också omåttligt talangfulla MCs som samtliga delade en törst efter att slå igenom. Inklusive, såklart, en ung Snoop Dogg. Albumet, döpt efter en högpotent typ av marijuana, innehåller stenhårda gangsterskildringar (”Deeez Nuuuts”, ”Stranded on Death Row”), detaljerade berättelser om unga langares vardag (”Let Me Ride”, ”Nuthin’ But a ‘G’ Thang”) samt grubblande över farorna med livet på gatan och solidaritet inom den afroamerikanska gemenskapen (”Lil’ Ghetto Boy”, ”A N***a Witta Gun”). The Chronic var och är allt som skulle göra legendariska Death Row Records känt och ökänt – gudalik gaturap och en grogrund för några av de mest minnesvärda talangerna i hiphopens historia.