Det vi i dag känner som dansmusik, eller dance, har ett släktträd som går från blues och gospel via soul till disco. I slutet av sjuttiotalet när discon var på nedåtgående så kom synthesizern och omvandlade genren. Synthens intåg, kopplat till en teknisk nyfikenhet och ett intresse för de nya ljud som den medförde, ledde i sin tur till nya föreställningar om vad musik kunde vara. Och, i förlängningen – vad en klubbupplevelse kunde bestå av. För den nya generationen partysugna dög inte längre de discotakter som dominerat dansgolven det gångna årtiondet, och klubbarna som låg i framkant i mitten och slutet av 80-talet hittade man inte längre i New York, utan snarare i Manchester, Chicago och Detroit. House från Chicago och techno från Detroit blev viktiga byggstenar för dansmusikens fortsatta utveckling – inte minst för rave-kulturen, som då var i sin linda. Även om vi i dag förknippar EDM med 2000-talets apolitiska våg, så var dance i vissa fall en liberal och högst medveten rörelse. I Sverige sneglade man storögt på vad som pågick, och 1995 slog den numera mytomspunna klubben Docklands upp sina dörrar för första gången, i Nacka söder om Stockholm. Klubben drevs av människor med nyliberala värderingar som ville förena dansmusik och frihetsrörelse. Även om Docklands slog igen 2002 så lever andan kvar. Men i stället för en fast adress så är det nu svartklubbar och svåråtkomligt belägna ”open air”-fester som utgör temporära skådeplatser för tung dance och en röjande folkmassa. Skogsdungar fungerar som dansgolv för den nya generationens partypublik som inte låter sig hindras av att morgonen gryr. Den snöboll som en gång satts i rullning är svår att stoppa.