Visst finns det många artister som både skriver och framför sin egenkomponerade musik, men de är inte alla singer-songwriters. Det något snåriga begreppet som sådant hänvisar oftast till ett släktskap med den amerikanska akustiska folktraditionen och ett avskalat, naket om du så vill, artisteri där ingen yttre rekvisita tillåts skymma verket och dess budskap. Genren som vi känner den föddes under 60- och 70-talen med den våg av nya artister som efter Bob Dylans stora genomslag började skriva och sjunga sina egna låtar. Med inspiration och stil hämtad från folk och country, uppträdde artisterna oftast ensamma och ackompanjerade sig själva med piano eller gitarr. Hos vissa, som Carole King och Randy Newman, hördes även inspiration från Tin Pan Alleys låtskrivarhantverk. Andra, som Woody Guthrie, använde musiken som vapen och instrumenten som fascistdödare. Sångtexterna var personliga berättelser fyllda av metaforer, politiska kampsånger och manifest, visor och romantiska utgjutelser. Musiken och texten står i fokus även för scenframträdandet, som ofta kännetecknas av nedtonade nakna liveshower. Detsamma gäller för de flesta inspelningar, där en avskalad, reflekterande stämning dominerat genom tiderna. Trots det anspråkslösa anslaget, eller kanske just därför, har musiken talat till människor genom och över decennierna och skapat tidlösa ikoner och album. Under 70-talet dominerade namn som James Taylor, Jackson Browne och Joni Mitchell scenen och deras musik har inspirerat generationer av aspirerande låtskrivare, men även fortsatt att beröra och hitta nya lyssnare. En ny våg av älskade och populära singer-songwriters intog poplistorna under sent 80-tal, då artister som Suzanne Vega och Tracy Chapman fick världshits med finstämda sånger med starka budskap, och den renässans genren då upplevde gav upphov till en ny skara populära artister. Även om musiken inte alltid haft en stark närvaro på topplistorna, har den aldrig försvunnit och aldrig hittat någon ersättare.