Exile on Main St. handlade mer om sinnesstämning än låtar och prestationer. Aldrig tidigare hade bandet lyckats omsätta myten om sig själva i musik lika troget. Det går fullkomligen att höra de unga rockgudarna svettas i källaren i en fransk herrgård med utsikt över Medelhavet, omringade av löst folk, ätandes hummer på eftermiddagarna och arbetandes hela nätterna. Men Exile var också det närmaste Rolling Stones kom att göra något riktigt avantgarde. Den smutsiga mixen och de skeva musikaliska prestationerna på albumet framstod som misstag, men skapade i själva verket en känsla som inte infunnit sig om de gjort allt på ”rätt” sätt.
För varje ”Tumbling Dice” eller ”Torn and Frayed”, två av albumets mer uppstyrda stunder, fanns det en ”I Just Want to See His Face” eller ”Let It Loose” – låtar som fungerade mindre som färdiga tankar och mer som öppna förslag. Och bluesen som tidigare hade fungerat som bandets språk för världsliga mödor och begär lät nu mystisk och svårbegriplig. Bandet förkroppsligade den förvirring de förut bara hade beskrivit.
