Noel Gallagher hade en nytänkande strategi när det kom att övervinna den klassiska svårigheten att skriva ett andra album. Han hade redan gjort klart (What’s the Story) Morning Glory?. Oasis massiva debut Definitely Maybe från 1994 var en klockren introduktion till bandet, men här bjöd de på astronomiska anthems gjorda för allsång och kollektiv eufori.
Det blev snart tydligt att det här var mer än ett ordinärt andra album från ett fantastiskt rockband. Det var britpopens zenit. Eran var full av överdimensionerade egon, attityd och ambitioner, men ingenting kunde mäta sig med Oasis. Hur kunde så många klassiker ens få plats på ett och samma album? Utöver ”Wonderwall” och ”Don't Look Back in Anger” trängs den melankoliskt upplyftande ”Cast No Shadow”, det kosmiska opuset ”Champagne Supernova” och det sprakande titelspåret. Det är årtiondets berättelse som utspelar sig över 50 minuter.
Vid det här laget gick det inte att stoppa Oasis; det skulle bara bandet själva visa sig kunna uträtta. Men Morning Glory kanaliserade kaoset till någonting magiskt.
