Det finns inte många popalbum, eller ens konstnärliga verk, som utgör en fullständig förändring av tid och rum på samma sätt som Michael Jacksons Thriller från 1982. Att bara lyfta fram vad albumet gjorde för barnstjärnans och R&B-hitmakarens karriär är att underskatta det. Att bara prata om hur det slog alla rekord när det kommer till kommersiella framgångar är att förminska dess kreativitet. Det gjorde inget mindre än att definiera den moderna pop-blockbustern och nydana musikens omfång och räckvidd.
Att ta Thriller ur sitt historiska sammanhang är inte lätt, men att lyssna på skivan som ett ställningstagande är fortfarande väldigt givande. Sju av de nio spår som hittas på originalutgåvan var topp 10-singlar, men än viktigare är hur Jackson och producenten Quincy Jones förvandlade ämnen sångaren var besatt av till djup och bländande framförd popfunk.
Albumets öppningsspår ”Wanna Be Startin' Somethin'” är Jackson när han är som mest intensiv och funkig. Den fortsätter där Off the Wall slutade 1979 och demonstrerar hans R&B-förmågor. Men från den första hitsingeln ”The Girl Is Mine” med Paul McCartney till Eddie Van Halens pyrotekniska gitarrer i ”Beat It” öppnade Jacksons gränsöverskridande drag industrins – och världens – ögon och öron för hur musik kunde låta, se ut och kännas om vi suddade ut de gamla gränserna. ”Billie Jean” är en fängslande psykologisk studie i paranoian och förföljelsen han redan upplevde, men reflekterar än idag tjusningen med en artist som blev själva sinnebilden för en global popsuperstjärna som var överallt.
