När Marvin Gaye presenterade titelspåret från 1971 års What's Going On för Motown-grundaren Berry Gordy lär den senare ha kallat låten för det värsta han någonsin hört. Musiken var för slapp, texten för politisk. Men till och med Elvis sjöng protestlåtar (”In the Ghetto” från 1969), så varför skulle inte Marvin Gaye kunna göra det?
Albumets genialitet ligger i dess lätthet. Låtarna flyter och andas medan framförandet känns naturligt, rent av improviserat. Exempelvis spelades Eli Fontaines saxofonparti till titelspåret in när han trodde att han bara värmde upp. Samtidigt som Sly & The Family Stone kanaliserade sin ilska i bitter funk (There's a Riot Goin' On från 1971) så presenterade Gaye sin i fylliga stråkarrangemang och latinamerikanska slagverk. Två inslag som inte bara uttryckte ömhet, utan även kändes sofistikerade. Till och med när han konfronterar dysterhet i beroendeskildringen i ”Flyin’ High (In the Friendly Sky)” eller i ”Inner City Blues (Make Me Wanna Holler)” flyter han fram. Uppenbarelsen han frammanade var att politisk musik inte behöver vara konfrontativ – den kan också vara varm och inbjudande.
