AM känns som resultatet av något som Arctic Monkeys hade byggt upp under de föregående fem åren. Det fanns en vilja att röra sig bort från att låta som ett band som står och spelar tillsammans i ett rum, och kombinera riffen från Black Sabbaths 70-tal med den eleganta produktionen på de Dr. Dre-skivor som medlemmarna hade gemensamt från sina tonår. Resultatet blev den mest framåtsträvande skivan i deras fortfarande unga karriär – en fascinerande mix av slick, rytmisk rock'n'roll och R&B-sväng.
Öppningsspåret och albumets bäst lämpade representant ”Do I Wanna Know?” sammanfattade allt som AM handlade om: själfulla hookar och taggiga riff ackompanjerande av beat som låter både sparsmakade och minimalistiska. Arctic Monkeys hade redan levererat ett av historiens mest spännande debutalbum 2006, Whatever People Say I Am, That’s What I’m Not. Men deras andra mästerverk lyckades på något sätt överskugga det, och satte en ny standard för hur band kan växa och experimentera utan att offra det som gjort dem unika.
