På 70-talet vägrade Tony Bennett envist att följa rådande trender inom poprock och stod stark i sin artistiska identitet. Denna kretsade kring jazzpop, storband och det jänkarna kallar show tunes. Så lite på trots slog han ihop sina påsar med den briljante pianisten Bill Evans för ett äkta vokaljazz-album. Ett närmast telepatiskt samförstånd uppstod mellan två mästare i toppform. Bennett har sällan låtit så sofistikerad, reflekterande och dramatisk. Och Evans kompar lika sparsmakat som inlevelsefullt med känsliga fingrar.