Bröderna Durval och José, som använde de (för oss svenskar) krångliga artistnamnen Chitãozinho och Xororó, stack ut på sertanejoscenen. Dels kom de från Paraná i syd och inte Goiás, som de flesta andra. Sedan hade de spelat länge (sedan 60-talet) och med hög lägstanivå. Denna finstämda och välproducerade LP från '89 var inget undantag, och när den kom hade de fem diamant- och två platinaskivor bakom sig. Albumets No Rancho Fundo och Nascemos Pra Cantar (Shambala), båda covers, roterade ständigt på radio.