Detta album räknas som det mest publiktillvända och raka av Brian Enos ambienta verk. Det beror mycket på att musiken skrevs för en dokumentär om månlandningen. Det är inte heller en soloskiva; den är frukten av teamwork med Brian, hans bror Roger och den hyllade multimusikern Daniel Lanois i Toronto. Den sistnämnde förvandlar de avslutande fem spåren till instrumental country som svävar i rymdens tyngdlöshet. Spår som ”Under Stars” och ”Signals” var före sin tid och hintar om 90-talets IDM. Störst av dem alla är ”An Ending (Ascent)”, flitigt använd på tv och vita duken.